Real History and Books on the Lipstadt Trial Books on the Lipstadt Trial Alphabetical site index (text) Stockholm, [some images added by this website] Click for enlargement Historikern Richard Evans vittnesmÃ¥l i rätten avslöjade Förintelseförnekaren David Irving som en lögnare. Med boken “Lying about Hitler” vill Evans visa hur vi ska kunna skilja mellan sanning och lögn i historien.
När den nu ges ut i Storbritannien hotar Irving att stämma Evans förlag. Richard Evans har brÃ¥ttom. Han har just fÃ¥tt korrektur pÃ¥ den brittiska upplagan av “Lying about Hitler”. Den bygger pÃ¥ hans expertutlÃ¥tande i den rättegÃ¥ng där Förintelseförnekaren David Irving avslöjades som lögnare och förfalskare. Boken har varit tillgänglig i resten av världen i över ett Ã¥r, men Irving hotar att stämma dem som ger ut den i Storbritannien.
Därför har flera av de stora förlagen dragit sig ur. Nu har det lilla, vänsterinriktade Verso tagit risken. – Han kan stämma hur mycket han vill. Det kommer inte att gÃ¥ bättre den här gÃ¥ngen än senast. Evans ler och viftar triumferande med korrekturbunten.
Med senast menar han när Irving stämde den amerikanska forskaren Deborah Lipstadt och Penguin Books för förtal därför att hon kallat honom för “en av de farligaste Förintelseförnekarna” i en bok publicerad i Storbritannien. Där ger lagen den pÃ¥stÃ¥tt förtalade ovanligt stora fördelar. Men Lipstadt och förlaget vann processen sedan Irving beslagits med att förfalska eller förvränga sina källor.
Irving dömdes därtill att betala en del av motpartens rättegÃ¥ngskostnader, flera miljoner kronor. Richard Evans ställde upp som vittne pÃ¥ Lipstadts sida trots att mÃ¥nga menade att frÃ¥gor om historisk sanning inte skall avgöras av en domstol. – Man skall skilja pÃ¥ olika typer av rättegÃ¥ngar. I brottmÃ¥l skall man fastslÃ¥ skuld “bortom rimligt tvivel”. Det är ett högt beviskrav. Men det här var ett civilmÃ¥l och dÃ¥ fÃ¥r förhandlingarna en annan karaktär.
Det blir mera en frÃ¥ga om vem som har “mest rätt”. AlltsÃ¥ ungefär som i en debatt mellan historiker. Och vi hade hur mycket tid som helst, bÃ¥de till förberedelserna och förhandlingarna. RättegÃ¥ngen pÃ¥gick i över tvÃ¥ mÃ¥nader i början av 2000. Vid ett tillfälle ägnade vi fyra timmar Ã¥t att diskutera var skiljetecknet punkt skulle placeras i ett dokument. Det är inte ofta en historiker fÃ¥r möjlighet att breda ut sig sÃ¥, säger han.
Jag träffar honom i British Academys lokaler ett kvarter frÃ¥n Piccadilly Circus. Hans sammanträde har varat nästan en timme längre än beräknat och han verkar irriterad när han kommer. Kanske har han blivit nedröstad i nÃ¥gon frÃ¥ga. Han gÃ¥r lätt framÃ¥tböjd och rör sig lite ryckigt. Man anar en hel del stress bakom kroppssprÃ¥ket. Redan innan intervjun börjar bläddrar han i tidtabellen för att hitta ett tÃ¥g till Cambridge.
Han ger mig till en början en halv timme, men jag lyckas fÃ¥ honom att missa tÃ¥get. Jag frÃ¥gar om historikerna hÃ¥ller pÃ¥ att fÃ¥ en ny roll numera, när de allt oftare uppträder i utredningar, kommissioner och rättegÃ¥ngar.
Det finns akademiska puritaner som menar att sÃ¥dant leder till att historikerna överger de inomvetenskapliga frÃ¥geställningarna och blir alltför styrda av vad politiker och andra beställer. – Efter NürnbergrättegÃ¥ngarna hamnade frÃ¥gan om skuld i bakgrunden. Under nÃ¥gra decennier sysslade historiker mest med hur saker och ting fungerade i det förflutna. Nu har skuldfrÃ¥gorna blivit aktuella igen och dÃ¥ skall inte historikerna vika undan.
Men de fÃ¥r inte gÃ¥ med pÃ¥ nÃ¥gra inskränkningar. Självfallet mÃ¥ste de ha total kontroll över sitt arbete. Och de skall inte ställa upp om de inte har fri tillgÃ¥ng till allt källmaterial, menar Evans. “Lying about Hitler” inleds med orden: “Detta är en bok om hur vi kan skilja mellan sanning och lögn i historien.” Evans engagerar sig starkt i försvaret av historia som en vetenskap där man kan dra hÃ¥llbara slutsatser frÃ¥n bevisbara fakta.
Han avvisar alla pÃ¥stÃ¥enden om att historiker bara uttrycker sina egna Ã¥sikter om det förflutna. Han vägrar att acceptera att det skulle finnas ett otal sanningar beroende pÃ¥ vilket perspektiv man anlägger. Han ser det ocksÃ¥ som en central uppgift att avgränsa det intellektuella territorium inom vilket man kan tala om legitima meningsskiljaktigheter bland historiker.
– Visst mÃ¥ste det finnas ett stort utrymme för olika tolkningar av historien, men det finns ocksÃ¥ gränser. Vi vet att det skrivs historia där tolkningen av materialet influeras av exempelvis politiska Ã¥sikter. SÃ¥dant kan man reda ut inom ramen för en vanlig debatt historiker emellan. Men den som likt Irving medvetet förfalskar källornas innebörd skall inte längre behandlas som en historiker utan som den propagandist han är.
Evans förra bok var en uppgörelse med postmodernistisk kunskapsrelativism inom historieforskningen. Förfalskningar och förvrängningar av den typ som Irving ägnat sig Ã¥t är ett annat slags hot mot historievetenskapen, som Evans ser den. BÃ¥da farorna gör honom upprörd.
Det blir inte alls det avspända samtal som jag väntat mig. – Dessbättre har postmodernismen fÃ¥tt ge upp sina ansprÃ¥k pÃ¥ att vara nÃ¥got slags interdisciplinär överideologi, Ã¥tminstone inom det omrÃ¥de jag kan överblicka. Där Ã¥terstÃ¥r bara en minimal sekt numera. Irving är Ã¥ sin sida en rasist, en antisemit och en nyfascistisk ideolog. Därför var han tvungen att skapa sig sitt eget källmaterial.
Evans rÃ¥dgivare bland advokaterna märkte tydligen hettan i engagemanget. Inför rättegÃ¥ngen föreslog de att han inte skulle se Irving i ögonen. Han struntade i rÃ¥det första dagen och blev mycket riktigt sÃ¥ arg att han inte var nÃ¥got bra expertvittne. Sedan sÃ¥g han aldrig Irving i ögonen mer. Men det finns historiker som menar att Irving hör hemma i kÃ¥ren, även om han hamnar fel ibland.
Det är främst sÃ¥dana som skrivit uppskattande recensioner och nu inte kan erkänna att de haft fel. Andra har lÃ¥tit sig imponeras av att Irvings böcker vid en ytlig anblick ger ett solitt intryck med massor av fotnoter som hänvisar till dokument i original. – Men inte en enda mening i nÃ¥gon av hans böcker eller artiklar kan vi lita pÃ¥. Visst kan en del av dem Ã¥terge vad som verkligen hände.
Men det vet vi inte förrän vi har kontrollerat den källa som anges i fotnoten, säger Evans. Dagen efter intervjun läser jag senaste numret av Atlantic Monthly (April 2002). Där skriver Christopher Hitchens om nÃ¥gra Churchill- biografier, en genre som Irving ocksÃ¥ försökt sig pÃ¥. Hitchens kritiserar visserligen stämningen av Lipstadt, men ändÃ¥ menar han att man mÃ¥ste läsa Irvings böcker för att vara kvalificerad att värdera Churchills liv och verk.
Det kommer knappast att vara sista försöket att placera Irving inom den vetenskapliga anständighetens gräns. SÃ¥ det lär dröja innan Evans kan gÃ¥ ner i varv. Lennart Lundmark Alphabetical site index (text)