Swedishbanswed2

s of Free Speech: Anti-Defamation League (ADL) of B’nai Brith, USA Australian Government Australian B’nai Brith Anti-Defamation Commission Board of Deputies of British Jews Center for Democratic Renewal, Atlanta Canadian Jewish Congress Canadian League of Human Rights of the B’nai Brith Coalition for Human Dignity, Oregon Community Security Trust of Board of Deputies German Government Jewish Telegraph Agency Searchlight and Gerald Gable Simon Wiesenthal Center Surfwatch Internet censorship

–>Index: The origins of anti-semitism Tidsskrift för folkets rättigheter is published by “Föreningen FiB-juristerna” (the Union of FiB-lawyers) ( http://www.fib.se/sapo_fib.html ). Its editor is Mr. Erik Göthe . Mr. Göthe was the defence attorney in the case where the German authorities tried to ban the publication of Mein Kampf in Swedish (see our file ).

Tidsskrift för folkets rättigheter (Sweden, No. 1-2/2000 (Vol. 19) This article was also published by the conservative magazine SALT ( http://www.samtidsmagasinet-salt.nu/ ) in its latest issue. Historikern David Irving stämde professor Lipstadt för förtal för att kunna fortsätta att fÃ¥ ut sina böcker. Irving förlorade, inte helt utan egen förskyllan. Risken är att domen kommer att bidra till att hÃ¥lla andra borta frÃ¥n att gräva i känsliga historiska frÃ¥gor.

DAVID IRVING OCH SANNINGEN David Irving fick sitt genombrott med en bok 1963 om de allierades bombningar av Dresden i andra världskrigets slutskede. Boken blev en bestseller. FramgÃ¥ngen fick Irving — son till en engelsk marinofficer och med tekniskt inriktad utbildning — att fortsätta pÃ¥ den inslagna vägen. Irving hade valt ett mycket känsligt ämne för denna sin första bok.

Att han lyfte fram de massiva bombningarna av den tyska civilbefolkningen uppskattades knappast av de allierade etablissemangen. Valet av ämne är dock typiskt för Irving. Han har alltid varit kontroversiell, nÃ¥got av en vilde, som inte väjt undan och som inte haft nÃ¥got emot att hamna i hetluften. Av ROLF ANDERSSON Flera faktorer har bidragit till att han skaffat sig inflytelserika fiender. Hit hör även att Irving, som ej är historiker av facket, varit mycket framgÃ¥ngsrik.

Han har obestridligen lämnat bestÃ¥ende bidrag till forskningen om Tredje riket genom alla viktiga dokument han funnit djupt gömda i arkiven och presenterat för en bred publik. Omdömena om David Irving som historiker har växlat. Vissa har framhÃ¥llit hans välkända bok Hitler’s War som ett synnerligen framstÃ¥ende verk, medan andra mer försiktigt talat om att man alltid kan lära sig nÃ¥got av Irving och att han är en författare som inte kan ignoreras.

Ã…ter andra har betecknat honom som en lögnare och historieförfalskare. Det är denna senare tendens som kommit att slÃ¥ igenom. Förr pub-licerades Irvings böcker av de stora välkända förlagen i Storbritannien, Tyskland och USA. De tunga, inflytelserika morgontidningarna öppnade sina spalter för hans artikelserier. Han var kommersiellt framgÃ¥ngsrik. Allt detta trängdes emellertid undan.

Han fick problem med att fÃ¥ sin nya, synnerligen intressanta och diskutervärda biografi om Goebbels publicerad, trots att den var baserad pÃ¥ tidigare ej utnyttjade dagboksanteckningar (biografin är utgiven 1997 i Sverige av det lilla Valkyria förlag). Förlagskontakter bröts. Irving menade att han var utsatt för en internationell kampanj för att tysta honom. I Tyskland och Frankrike Ã¥lades han inreseförbud pÃ¥ grund av brott bestÃ¥ende i “lögner om Auschwitz”.

Processen Detta är nÃ¥got om bakgrunden till den process som inleddes av Irving 1996 vid High Court i London, där han fört en talan mot professor Deborah Lipstadt och Penguinförlaget, som givit ut hennes bok Denying the Holocaust — The growing Assault on Thruth and Memory. Irving hävdade att han förtalas i boken och att förtalet Ã¥samkat honom katastrofal yrkesmässig skada. MÃ¥let fick stora proportioner. Bevismaterialet var mycket omfattande.

Det förelÃ¥g omfÃ¥ngsrika utlÃ¥tanden frÃ¥n sakkunniga. Ett flertal välkända historieprofessorer hördes i rätten. Bara den muntliga behandlingen i domstolen tog flera mÃ¥nader i ansprÃ¥k. RättegÃ¥ngskostnaderna uppgick till svindlande belopp. Det kan noteras att Irving uppträdde i rätten utan ombud. Domaren Charles Gray meddelade dom i saken den 11 april i Ã¥r.

Parterna hade varit överens om att mÃ¥let inte skulle avgöras av jury, vilket annars är det normala i förtalsmÃ¥l. Domen är pÃ¥ över 300 sidor. Den innebär att Irving förlorade helt. Förutsättningarna för att fÃ¥ saken omprövad lär vara smÃ¥. De frÃ¥gor som domen aktualiserar har betydande intresse.

Domen Redan i inledningen pÃ¥ domen skriver Gray att han inte ser det som en del av sin funktion sÃ¥som rättegÃ¥ngsdomare att dra slutsatser av fakta med avseende pÃ¥ vad som hände och inte hände under den nazistiska regimen i Tyskland. Det blir dock, framhÃ¥ller han, nödvändigt att i viss omfattning “repetera historiska data”.

Behovet härav uppkommer därför att Gray –som han uttrycker det — mÃ¥ste utvärdera kritiken av Irvings uppförande sÃ¥som historiker i ljuset av “tillgängliga historiska bevis”. Gray skriver sedan: “Men det är inte upp till mig att forma, än mindre att uttrycka, ett domslut om vad som hände. Det är en uppgift för historiker.

Det är viktigt att de som läser denna dom tänker pÃ¥ distinktionen mellan min juridiska roll att avgöra frÃ¥gorna som uppkommit mellan dessa parter och historikers roll att söka tillhandahÃ¥lla en ackurat berättelse om tidigare händelser.” Den skillnad Gray talar om här är naturligtvis central när det gäller att bedöma den av honom meddelade domen. GÃ¥r den överhuvudtaget att upprätthÃ¥lla?

Gray Ã¥terkommer i domskälen till den distinktion han säger sig vilja upprätthÃ¥lla. Irving gjorde i mÃ¥let gällande att ett antal citerade stycken i Lipstadts bok utgjorde förtal. I de pÃ¥talade formuleringarna hävdas bl a att Irving är en “Nazi apologist” och en beundrare av Hitler som tagit sin tillflykt till att förvränga fakta och manipulera dokument till stöd för sitt pÃ¥stÃ¥ende att förintelsen inte har ägt rum.

Irvings talan omfattade vidare pÃ¥stÃ¥enden i boken om att han skulle ha varit inbokad att tala pÃ¥ en antisionistisk konferens i Stockholm i november 1992 med företrädare för Hizbollah och Hamas, att han var rasist och antisemit och att han skulle ha brutit mot ett avtal med ett arkiv i Moskva, där mikroficher med Goebbels dagböcker förvarades, genom att flytta dessa mikroficher sÃ¥ att de riskerade att skadas.

SÃ¥som Irvings förtalstalan var upplagd berörde den ett stort antal händelser och sammanhang. Den omfattade Ã¥tta punkter med en textmassa motsvarande närmare fem sidor i boken. Den engelska förtalslagstiftningen (Defamation Act 1952) skyddar mot oberättigade angrepp pÃ¥ en persons anseende.

Personen är utsatt för förtal om orden som använts utsätter denne för risken att: · bli hatad, förlöjligad eller föraktad · bli utstött · sjunka i anseende hos rättänkande samhällsmedlemmar eller · miskrediteras i sin handel, affärer, tjänst eller yrke. Det räcker att risk är för handen. Den utsatte behöver inte de facto ha lidit av förtalet.

Vad han har att styrka i en rättegÃ¥ng är att de pÃ¥talade orden har den nedsättande innebörd han gör gällande och att han är utpekad genom yttrandet. Men om de använda uttrycken är nedsättande pÃ¥ det angivna sättet sÃ¥ finns det vissa möjligheter enligt engelsk rätt att försvara sig.

En sÃ¥dan möjlighet är att bevisa att det pÃ¥talade yttrandet är sant (s k justification), att det är frÃ¥ga om en “fair” kommentar i ett spörsmÃ¥l av allmänt intresse eller att yttrandet omfattas av ett särskilt undantag. I mÃ¥let mellan Irving och Lipstadt var det endast “justification” som gjordes gällande. I processen var frÃ¥gan om utpekandet av Irving ingen stor sak.

Domaren ansÃ¥g att det stod klart att läsaren beträffande alla de relevanta partierna i boken skulle ha förstÃ¥tt att de refererade till Irving. Inte heller tycks den nedsättande innebörden i de yttranden Irving pÃ¥talade ha varit en verkligt stor stridsfrÃ¥ga mellan parterna. Det var Irvings sak att bevisa att yttrandena i frÃ¥ga var nedsättande för honom, dvs att en normal rimlig läsare av boken skulle tycka sämre om honom som en följd av läsning av dessa passager.

Det var ocksÃ¥ Irvings sak att ange vilken den specifika nedsättande innebörden i respektive yttrande var. Härvidlag hade Irving och Lipstadt nÃ¥got olika uppfattningar. Domarens syn pÃ¥ yttrandena Enligt Gray är de pÃ¥talade yttrandena i sitt sammanhang och lästa sammantaget nedsättande för Irving. Han formulerar i domen innebörden pÃ¥ ett sätt som avviker nÃ¥got frÃ¥n sÃ¥väl Irvings som Lipstadts stÃ¥ndpunkt.

De stridiga yttrandena har enligt Gray innebörden (i) att Irving var en apologist och partisan för Hitler, som hade tagit sin tillflykt till att förvränga bevis; manipulera och förvränga dokument; misstolka data och tillämpa dubbel standard när det gäller bevis i avsikt att tjäna hans eget syfte att frikänna Hitler och framställa honom som sympatiskt inställd till judarna; (i) att han är en av de mest farliga talesmännen för förnekandet av Holocaust som vid otaliga tillfällen

förnekat att nazisterna satte igÃ¥ng den medvetna planerade förintelsen av judar och har pÃ¥stÃ¥tt att det är ett judiskt bedrägeri att gaskamrar användes av nazisterna i Auschwitz som ett medel att utföra sÃ¥dan utrotning; (i) att Irving genom förnekandet av att Holocaust ägt rum har felaktigt framställt bevis; felciterat källor; förfalskat statistik; misstolkat information och vrängt historiska bevis sÃ¥ att de överensstämmer med hans nyfascistiska politiska dagordning

och ideologiska övertygelser; (i) att Irving har allierat sig med företrädare för en rad extrema och antisemitiska grupper och individer och vid ett tillfälle accepterat att delta i en konferens vid vilken företrädare för terroristorganisationer skulle tala; (i) att Irving genom att bryta mot ett avtal han ingÃ¥tt och utan tillstÃ¥nd flyttade och transporterade utomlands vissa mikroficher med Goebbels dagböcker, varigenom dessa utsattes för verklig skaderisk; och (i) att Irving

är miskrediterad som historiker. Gray tillade: Han godtog inte Irvings tolkning att stycket som handlade om att Irving skulle delta i en konferens i Stockholm i november 1992 innebar att han stödde vÃ¥ldsamma grupper. Däremot var passagen nedsättande genom att antyda att Irving accepterade att delta i möten där företrädare för sÃ¥dana grupper skulle vara närvarande (detta var en punkt där Lipstadt inte kunde styrka att pÃ¥stÃ¥endena var sanna).

Gray godtog inte heller att referensen till en viss mening i boken, läst i sitt sammanhang, hade innebörden att Irving applÃ¥derar interneringen av judar i nazistiska koncentrationsläger. Justification (rättfärdigande) Gray hade med denna tolkning dragit upp ramarna för processen. Han fann att boken innehÃ¥ller ett flertal yttranden som utgör förtal. Lipstadt kunde därmed inte undgÃ¥ ansvar utan att etablera ett fullgott försvar.

Det försvar hon och Penguin Ã¥beropade var “justification, that is, that in their natural and ordinary meaning the passages of which Mr Irving complains are substantially true” (rättfärdigande, dvs att de ordvändningar som är föremÃ¥l för Irvings talan i sin naturliga och vanliga betydelse är väsentligen sanna). Lipstadt hade bevisbördan för att de pÃ¥talade uttrycken är i allt väsentligt sanna.

FörmÃ¥dde hon fullgöra den bördan, skulle hon enligt engelsk rätt gÃ¥ fri. Enligt Gray innebar inte bevisbördan att Lipstadt behövde styrka sanningen i varje detalj i de nedsättande orden, utan vad som mÃ¥ste bevisas vara sant var vad som sved (“the sting”) i den nedsättande anklagelsen.

Härtill kom enligt Gray sektion 5 i Defamation Act l952, av vilken bestämmelse framgÃ¥r att när orden innehÃ¥ller tvÃ¥ eller flera distinkta anklagelser mot nÃ¥gon sÃ¥ skall ett försvar som gÃ¥r ut pÃ¥ “justification” inte falla bara för att varje anklagelse inte är bevisad, om orden som ej är bevisade inte väsentligt skadar dennes anseende under hänsynstagande till sanningen i kvarstÃ¥ende anklagelser.

I det konkreta mÃ¥let innebar det att om Lipstadt skulle styrka sanningen i vissa förtalspunkter men misslyckas i andra sÃ¥ skall rätten beakta huruvida de senare i väsentlig mÃ¥n skadar Irving med hänsyn till att de förstnämnda visas vara sanna. I detta sammanhang pÃ¥pekade Irving emellertid att det fanns en förtalspunkt som Lipstadt inte ens hade försökt bevisa. Detta gällde den tidigare omnämnda konferensen i Stockholm 1992.

Enligt Irving var redan den förtalspunkten sÃ¥ allvarlig att försvaret mÃ¥ste falla. Lipstadt framhöll att just sektion 5 var tillämplig i det fallet, eftersom den förtalspunkten hade sÃ¥ ringa effekt beträffande Irvings anseende i förhÃ¥llande till alla de andra allvarliga punkterna, vilka de skulle bevisa var sanna. I domen anges sedan den vittnesbevisning som var aktuell i mÃ¥let. Lipstadt själv hördes inte.

Hon Ã¥beropade förhör med historieprofessorerna Richard Evans och Christopher Browning, professorn i arkitektur Robert Jan van Pelt (primärt om Auschwitz), doktor Peter Longerich och professor Hajo Funke (“extremist-expert”). Av Lipstadt Ã¥beropade skriftliga expertutlÃ¥tanden omfattar mer än tvÃ¥tusen sidor. Huvudsakligt bevismedel pÃ¥ Irvings sida var förhör med honom själv.

Han Ã¥beropade förhör med tvÃ¥ historiker, som dock var ovilliga att vittna frivilligt, professor Donald Watt och sir John Keegan. StridsfrÃ¥gor I domen följer sedan en redovisning av Lipstadts “justification”. Den sträcker sig över ett par hundra sidor.

Huvudavsnitten rör Lipstadts kritik av Irvings bild av Hitler särskilt med avseende pÃ¥ hans attityd till den judiska frÃ¥gan, Hitlers kunskap och ansvar för den framväxande förintelsepolitiken, Auschwitz, stÃ¥ndpunkten att Irving är en “förintelseförnekare”, pÃ¥stÃ¥endet att Irving är antisemit och rasist, stÃ¥ndpunkten att Irving umgÃ¥s med högerextremister, bombningarna av Dresden samt Irvings uppträdande avseende Goebbels dagböcker i Moskvaarkivet.

Under dessa huvudavsnitt behandlas en mängd händelser i anslutning till rubriker sÃ¥som Hitlers rättegÃ¥ng 1924, Kriminalstatistiken i Berlin l932, Följderna av Kristallnatten, Skjutandet av judar i Riga, Goebbels dagboksanteckning den 27 mars 1942 etc. Här kommenteras ocksÃ¥ bevisningen i form av originaldokument, kopior, ritningar, dagböcker, tal, vittnesutsagor mm.

Varje specifikt avsnitt inleds med en introduktion, där Gray ger en “kortfattad redovisning av den relevanta historiska bakgrunden”. Hur han nÃ¥tt insikt om vad som skall redovisas under dessa partier framgÃ¥r inte. Ibland är introduktionerna okonventionella, ibland en följd av omdömen och urval. Förmodligen är det frÃ¥ga om vad han inledningsvis i domen kallade för att “repetera” vissa historiska data. Ett exempel kan belysa hur det hela är upplagt.

En rubrik är Hitlers rättegÃ¥ng 1924. Under denna rubrik berörs Hitlers agerande under kuppen 1923 i München. Irving skriver i Hitler’s War (l991) att Hitler “bestraffade en nazistgrupp för att ha plundrat en judisk delikatessaffär”. Saken utvecklas av Irving i boken om Göring: “Under tiden agerade Hitler för att upprätthÃ¥lla ordningen.

När han fick veta att en nazistgrupp hade plundrat en kosherspeceriaffär under natten, skickade han efter den f d armélöjtnant som ledde räden.’Vi tog först bort vÃ¥ra nazistiska insignier!’ protesterade officeraren, utan nytta, eftersom Hitler sparkade honom frÃ¥n partiet pÃ¥ stället. ‘Jag skall se till att ingen annan nationalistisk enhet tillÃ¥ter dig att gÃ¥ med heller!’

Göring stirrade med vidöppna ögon vid denna ordväxling, liksom polisbefälet som vittnade om den vid HitlerrättegÃ¥ngen nÃ¥gra fÃ¥ veckor senare.” Lipstadts talan I introduktionen Ã¥terges i detta fall bara citaten ur Irvings böcker. Vad gör dÃ¥ Lipstadt gällande? Hon framhÃ¥ller att i Hitler’s War talas det om att hela gruppen bestraffas, medan det i biografin om Göring bara refereras till löjtnanten, samtidigt som klargörande fotnot saknas.

Irving hänvisar dock till ett vittne, en polisman. Lipstadt pÃ¥stÃ¥r att professor Evans spÃ¥rat detta vittne. Kritiken gÃ¥r ut pÃ¥ att Irving ej informerar läsaren om att vittnet var en lojal medlem av nazistpartiet som deltog i kuppen och därför sannolikt vid ett straffrättsligt förfarande skulle lämna en fördelaktig redogörelse för ledarens uppträdande. Vidare framgÃ¥r inte av förhörsutskriften att polismannen sagt att Göring “stirrade med vidöppna ögon”.

Irvings framställning feltolkar ocksÃ¥ vad som varit styrande för Hitler. Lipstadt Ã¥beropar detta för att visa hur Irving vrider pÃ¥ och broderar fakta för att frÃ¥nta Hitler skuld. Irvings svar gÃ¥r i huvudsak ut pÃ¥ att han under tryck frÃ¥n sin förläggare tvingats förkorta fotnötterna sÃ¥ att de blivit mindre användbara. Han framhöll att hans version var baserad pÃ¥ mikrofiche med polismannens vittnesmÃ¥l snarare än ordagranna utskrifter.

Sedan Evans, enligt domen, pÃ¥pekat att innehÃ¥llet var detsamma, svarade Irving att han inte kunde veta att polismannen var medlem av nazistpartiet. Evans pÃ¥pekade dÃ¥ att detta framgick av polismannens vittnesmÃ¥l. Irving svarade att han inte hade haft tillgÃ¥ng till detta eller läst det relevanta avsnittet.

DÃ¥ det pÃ¥talades för Irving att han under korsförhöret sagt att han läst hela förhöret förklarade han att det var sant att han läst det men att han ej fäst vikt vid polismannens bakgrund. Irving menade att läsare av Hitler’s War och biografin om Göring själva skulle förmÃ¥ räkna ut att polismannen inte var nÃ¥got objektivt vittne. Irving ansÃ¥g att det lÃ¥g i författarens frihet att även utan bevis skriva att Göring “stirrade med vidöppna ögon”.

Vilka slutsatser drar Gray av denna frÃ¥ga enligt domskälen? Han menar att Irving feltolkar Hitlers roll i kuppen. Bevisningen stöder inte pÃ¥stÃ¥endet att Hitler försökte upprätthÃ¥lla ordningen. Irving utbroderar den aktuella händelsen med den f d armélöjtnanten. Irving borde ha förstÃ¥tt att polismannens vittnesmÃ¥l var opÃ¥litligt.

SÃ¥ fortsätter sedan domen sida efter sida med genomgÃ¥ng av ett stort antal händelser som skildrats av Irving i nÃ¥gon av hans böcker. Bara frÃ¥gan om Auschwitz behandlas pÃ¥ närmare fyrtio sidor i domen. Kritiken frÃ¥n Lipstadts sida varierar. Den gÃ¥r ut pÃ¥ att Irving feltolkar, felläser, förvränger, förtränger och felvärderar och att han motsäger sig själv, inte är konsekvent, tillämpar dubbla standards m m.

SÃ¥vitt framgÃ¥r av domen tvingade Lipstadt Irving till öppen reträtt pÃ¥ flera punkter. Det intryck man fÃ¥r är att Irving även i övrigt var utsatt för hÃ¥rd press som belyste svagheter i vissa av hans positioner. Enligt vad som redovisas i domen ändrade han inställning i flera väsentliga frÃ¥gor under processens gÃ¥ng. Förintelseförnekare Lipstadt hade utpekat Irving som en “förintelseförnekare”. Gray fann att detta i och för sig var ett nedsättande uttalande.

En stridsfrÃ¥ga i mÃ¥let blev därmed huruvida det var sant att Irving var en “förintelseförnekare”.

Gray konstaterar i domen att Irving aldrig bestritt följande “fakta”: att nazisterna etablerade koncentrationsläger (i motsats till utrotningsläger) runtomkring i sina territorier, att frÃ¥n juni l941 när nazisterna invaderade Sovjet flera tusen judar och andra i öst sköts och dödades av nazistiska soldater och att frÃ¥n slutet av 1941 tusentals judar dödades genom gasning i dödsläger.

Vad Irving, enligt domen, utmanat var pÃ¥stÃ¥endet att det fanns ett systematiskt program, beordrat pÃ¥ hög nivÃ¥, att utrota Europas judar. Han förnekade att det förekom massdödande av hundratusentals judar i gaskammare i Auschwitz. Vidare i domskälen Gray övergÃ¥r därefter till att diskutera hur orden “förintelseförnekare” skall definieras. Parterna i mÃ¥let har olika uppfattning.

Gray framhÃ¥ller att ordet förintelse i normal användning har betydelsen total förstörelse, särskilt av ett stort antal personer och normalt genom eld. Irving hävdade att ordet kunde appliceras pÃ¥ andra världskrigets händelser i dess helhet.

Enligt professor Evans skulle förintelse avse “det av Hitler ledda Nazi-Tysklands försök att utrota den judiska befolkningen i Europa, vilket försök lyckades i den omfattningen att 5 till 6 miljoner judar mördades pÃ¥ skilda sätt, inklusive massgasning i läger byggda för det ändamÃ¥let”. Evans vittnade att det är karakteristiskt för “förintelseförnekande” att det involverar en politiskt motiverad förfalskning av historien.

Typiska synpunkter uttryckta av “förintelseförnekare” var, enligt Evans, att judar inte dödades i gaskammare eller i vart fall inte i väsentlig skala, att nazisterna inte hade en politik och inte gjorde systematiska försök att utrota Europas judar och att sÃ¥dana dödsfall som inträffade var en följd av individuella excesser utan stöd högre upp, att antalet mördade judar inte uppgick till miljoner och att den sanna dödsandelen var mycket lägre och att förintelsen är i stort

eller helt en myt uppfunnen av allierade propagandister och upprätthÃ¥llen av judar efter kriget. Enligt Evans behövde man dock inte ansluta sig till samtliga dessa synpunkter för att vara en “förintelseförnekare”. Evans laborerar med orden sÃ¥ att definitionen saknar gränser. Vem kan inte vara en “förintelseförnekare”? I domskälen ansluter sig Gray till Evans linje. Han finner att Lipstadt bevisat att Irving är en “förintelseförnekare”.

I domskälen gÃ¥r Gray även i övrigt genomgÃ¥ende pÃ¥ Lipstadts linje (med vissa undantag, främst konferensen i Stockholm 1992 och vad som hände i Moskvaarkivet). Gray prövar och finner att Irving i sÃ¥ gott som samtliga de exempel Lipstadt dragit fram feltolkar, förvränger eller perverterar bevisning, genom vÃ¥rdslöshet underlÃ¥ter att redovisa bevis, felciterar, är okritisk mot vittnen när det passar honom och vice versa, etc.

Enligt Gray har Irving “avsevärt förvrängt vad bevisningen, objektivt undersökt, avslöjar”. Det är inte avgörande, menar Gray, men bör hÃ¥llas i minnet, att Lipstadts “justification” stöds av bevis frÃ¥n de mest framstÃ¥ende historiker och att de motvilliga historiker som Ã¥beropades av Irving inte stödde honom mot Evans eller i hans bild av Hitler. Det är Grays egen bedömning av bevisningen som är avgörande.

Som norm hänför han sig till vad en “objektiv historiker” skulle ha gjort (en “objektiv historiker” fÃ¥r spekulera men mÃ¥ste tala om när han gör det; och han fÃ¥r inte välja och vraka mellan bevis utan adekvata skäl). Gray refererar även till vad en “ansvarskännande historiker skulle ha gjort”.

Han finner att Irving förfalskat historien och att han gjort det medvetet i den meningen att han var motiverad av en önskan buren av egna ideologiska skäl att presentera Hitler i fördelaktigt ljus. Gray finner ocksÃ¥ tillförlitligen styrkt i mÃ¥let att Irving är antisemit och rasist och att han umgÃ¥s i extrema högerkretsar.

Vid bedömningen av om Irving medvetet förvrängt historien noterar Gray att sistnämnda slutsatser bidrar till att han anser det utrett att Irving har det erforderliga motivet och uppsÃ¥tet. Gray skriver i domskälen: “Enligt min uppfattning har svarandena visat att Irving har en politisk dagordning.

Det är en som, det är det legitimt att sluta sig till, gör honom benägen, där han anser det nödvändigt, att manipulera den historiska dokumentationen (“record”) för att fÃ¥ den att stämma med hans politiska övertygelse.” Gray finner att Lipstadt inte lyckades styrka vad Irving hade pÃ¥talat som nedsättande beträffande konferensen i Stockholm 1992 och om agerandet i arkivet i Moskva.

Detsamma gällde pÃ¥stÃ¥endet att Irving har ett självporträtt av Hitler hängande över skrivbordet! Inget av detta föranledde dock ansvar för Lipstadt. Gray gick pÃ¥ regeln i sektion 5 i Defamation Act 1952 och framhöll att de sanna anklagelserna mot Irving var tillräckligt allvarliga för att försvaret skulle hölla fullt ut. Sanningar Irving är knappast nÃ¥gon “objektiv” historiker. Att skriva historia utan ideologisk färgning torde vara fÃ¥ förunnat.

Ej heller är han en “ansvarskännande” historiker, i vart fall inte om ordet tas i den bemärkelse som ligger väl till för domare Gray. Irving är en frifräsare och brÃ¥kstake, som utmanar “the consensus of historians” och som ibland vräker ur sig saker han inte borde ha sagt. Befogad kritik kan i vissa fall riktas mot hans hantering av källmaterialet. MÃ¥nga av hans stÃ¥ndpunkter när det gäller skildringen av Tredje rikets historia kan ifrÃ¥gasättas.

Enligt min mening ofta med fog. Därmed inte sagt att det inte kan bli sÃ¥ att det visar sig att det är Irving som kommer att fÃ¥ rätt om bÃ¥de det ena och det andra.

Oavsett detta, rÃ¥der det ingen tvivel om att de problem han aktualiserat och det digra källmaterial han lyft fram bidragit till att tydliggöra frÃ¥geställningar, att göra det förenklade sÃ¥ komplext som det kanske är och att sätta ljuset pÃ¥ att den historiska lärdomen att segrarna skriver historien ocksÃ¥ gäller de allierades historieskrivning efter andra världskriget.

Vid läsning av domen är det svÃ¥rt att underlÃ¥ta reflektionen att det skulle ha varit intressant att se vad Gray skulle ha kommit fram till vid motsvarande granskning av en bok av exempelvis professor Evans, om granskningen hade föregÃ¥tts av en undersökning utförd av bittra motstÃ¥ndare till denne biträdda av en resursstark, likasÃ¥ fientligt inriktad stab av fors-kare och felfinnare. Nog skulle en sÃ¥dan undersökning kunnat producera en hyggligt lÃ¥ng lista med fel.

Och nog skulle det vara möjligt att i vart fall antyda att en del av felen är medvetna och beror pÃ¥ att Evans är ideologiskt styrd genom att vara thatcherist, ny labour, kvinnohatare (Lipstadt gjorde faktiskt gällande i mÃ¥let att Irving var kvinnohatare men Gray kunde inte se att detta hade relevans!) eller vad som nu kan vara gÃ¥ngbart. Gray framhÃ¥ller för sin del att den frÃ¥ga som angÃ¥r honom är Irvings behandling av “den tillgängliga bevisningen”.

Han upprepar därvidlag vad han anförde inledningsvis i domen: “Det ingÃ¥r inte i min funktion att försöka nÃ¥ slutsatser om vad som faktiskt hände under naziregimen. Distinktionen mÃ¥ vara fin men det är viktigt att att hÃ¥lla det i minnet.” Gray tangerar här en kärnfrÃ¥ga. Efter det att Irving lyssnat till uppläsningen av domen lär han pÃ¥ väg ut ur rättssalen ha muttrat nÃ¥got i stil med “perverse”. Hur skall man förstÃ¥ en sÃ¥dan reaktion?

I en engelsk förtalsprocess av detta slag fÃ¥r käranden räkna med att fÃ¥ sanningshalten i kritikerns nedsättande omdömen om den kritiserades hantering av det historiska materialet prövad i ett rättsligt förfarande och fastlagd i dom. Förtalsprocessens form passar inte för tvister mellan historiker. För den sortens strid finns det inget annat fungerande forum än akademisk frihet och kritisk debatt med bredaste möjliga tryck- och yttrandefrihet.

Men Irving har själv valt förtalsprocessen som forum. Det är han som valt att inleda en juridisk strid om förtal vid engelsk domstol. Lipstadt har inte drivit nÃ¥gon rättslig process för att tysta Irving. Varför inledde Irving processen? SÃ¥vitt jag förstÃ¥r kan han inte gärna ha räknat med att vinna. Det lÃ¥g i tiden att Irving skulle förlora, och han hade dessutom en del blottor.

Han kunde inte gärna ha satt sitt hopp till att en egensinnig domare skulle dyka upp som räddande ängel. Han visste ocksÃ¥ att en process skulle kosta enorma belopp.

Och det intryck man ibland fÃ¥r vid läsningen av domen är att Irving egentligen inte drivit mÃ¥let i hopp om att vinna (sÃ¥ är det t ex märkligt att Irving pÃ¥ frÃ¥ga av Gray svarar att förklaringen till att han under processens gÃ¥ng gjort vissa medgivanden i sakfrÃ¥gor är att han velat pÃ¥skynda rättegÃ¥ngen; sÃ¥dant imponerar inte pÃ¥ en domare).

Irving själv underströk under rättegÃ¥ngen hur uttrycket “förintelseförnekare” kommit att fungera som en stämpel fullt i nivÃ¥ med hustrumisshandlare eller pedofil. Stämpeln har bidragit till att stöta ut honom och förhindrat normal diskussion om Hitlers roll och sÃ¥dana saker som medel, omfattning, tidpunkter, grad av planering, beslutsnivÃ¥er etc när det gäller nazisternas mord pÃ¥ judar. Genom domen har stämpeln legitimerats.

Men Irving visste nog vad han gav sig in pÃ¥. Han har antagligen uppnÃ¥tt en hel del av det han räknade med, inte minst att fÃ¥ ut sina frÃ¥gor, själv komma i rampljuset och dra till sig formidabel massmediebevakning. Vad han räknade med att uppnÃ¥ politiskt kan han bara själv besvara. Irving har en politisk agenda Den kan fÃ¥ funktionen att provocera fram tryck- och yttrandefrihetsfientliga Ã¥tgärder. Domen avgör en förtalstvist mellan Irving och Lipstadt.

Enligt domen är Lipstadt inte ansvarig för förtal av Irving. Hennes omdömen om Irving är visserligen nedsättande, men hon drabbas ej av ansvar, ty hon har rätt att sprida kritiken dÃ¥ den enligt Gray är sann. Dock är kritiken juridiskt sett sann endast i mÃ¥let mellan parterna. Domen binder inte nÃ¥gra andra. Domen hindrar inte heller Irving frÃ¥n att fullt ut vidmakthÃ¥lla och sprida sina stÃ¥ndpunkter.

Domen slÃ¥r inte en gÃ¥ng för alla fast sanningen om t ex Auschwitz. En förtalsprocess är dispositiv och utgÃ¥ngen beror trots allt pÃ¥ hur väl man för sin talan och styrkan i den bevisning man förebringar. Vad som i mÃ¥let framstÃ¥r som sanning blir ett resultat av bevisföring, bevisbörda och bevisvärdering. Gray har dock varit synnerligen välvilligt inställd till Lipstadt.

Den stora risken är att domen bara ytterligare kommer att bidra till att hÃ¥lla andra borta frÃ¥n att borra och gräva i känsliga historiska frÃ¥gor. Den kommer att användas som ett vapen: sanningen är nu slutgiltigt bevisad. Risken att godtyckligt, i tystande syfte bli stämplad som “förintelseförnekare” förelÃ¥g redan före domen. Den risken har nu ökat. Lipstadts maccarthy-istiska upplägg av sin “justification” och Grays totala acceptans av det bÃ¥dar inte gott.