Stockholm, /.// , 2000

---

[Pictures added by this website]

 [English translation]

Motgift mot Irvings historiesyn

The Irving Judgement, Mr David Irving v.

Penguin Books and Professor Deborah Lipstadt

368 s. Penguin Books. 7.99 pund

Rättegången Irving versus Lipstadt och Penguin Books har kallats den mest uppseendeväckande ärekränkningsrättegången i Storbritannien sedan Oscar Wilde versus markisen av Queensberry.

Liksom den gången slutade det hela med svarandesidans triumf. Därmed slutar emellertid likheterna. Det var inte David Irvings sexuella uppträdande The High Court of Justice i London och Mr Justice Gray hade att ta ställning till utan hans anseende som historiker. Domare Grays summering och dom i målet (avgiven den 11 april 2000) har nu givits ut av en av de svarande, Penguin Books. Den upptar 349 sidor och innehåller en detaljerad genomgång av alla rättegångens huvudfrågor.

David Irving började under 1960-talet publicera den följd av mer än trettio böcker om Hitlerepoken och andra världskriget som gjort honom till en av världens mest kända, lästa och - i stigande utsträckning - kontroversiella historiker. Även om Irving alltid varit kontroversiell bemöttes hans tidiga böcker, kanske framför allt Hitler's War från 1977, med entusiasm av flera prominenta brittiska historiker, bland dem A J P Taylor, John Keegan och Donald Watt. De båda senare tvingades av domstolen att vittna i fråga om Irvings anseende som historiker. I synnerhet Keegan, själv världens kanske f n bäst kände militärhistoriker, prisade därvid Irvings insatser som militärhistoriker och vidhöll sin uppfattning att Hitler's War är en av de bästa böcker som skrivits om andra världskriget. Vad som i särskild grad varit Irvings styrka som forskare är hans förmåga att upptäcka väsentligt nytt källmaterial som andra förbisett. Ett exempel är hans utnyttjande av Goebbels dagböcker i en stor biografi över denne, Goebbels -"Mastermind of the Third Reich".

Deborah Lipstadt, en amerikansk professor med judisk bakgrund, har blivit känd framför allt genom Irvingaffären. Dess bakgrund fanns i en bok, Denying the Holocaust, om förnekelsen av den nazistiska judeförintelsen, som publicerades av Penguin Books. Det var de beskyllingar mot Irving som Lipstadt framförde i denna bok som ledde till rättegången. Vad innebar dessa beskyllningar?

Grovt uttryckt handlad beskyllningarna mot Irving om att han i sina böcker ständigt framställt Hitler i en försonande dager som saknade stöd i källmaterialet och att han, likaledes utan stöd i källmaterialet, förnekat den nazistiska judeförintelsen, samt att han i denna förfalskning av historien vägletts av sina ideologiska sympatier för nazismen. En del mer specifika beskyllningar tillkom som handlade om olika konferenser av antisemitisk tendens som Irving skulle ha deltagit i och om skador som han skulle ha anställt på källmaterial genom vårdslös behandling.

Irving stämde Lipstadt och hennes förlag med hänvisning till den skada kampanjen orsakat honom. De stora förlagen vägrar att ge ut hans böcker, hans försäljningssiffror sjunker. De anklagades försvar gick ut på att det varit ett allmänt intresse att få Irvings historieförfalskningar belysta och att det de sagt mot honom varit sant. För att bevisa detta senare samlade de och redovisade inför domstolen ett omfattande material.

En välkänd brittisk historiker, Richard Evans, hade anlitats för att samla och presentera detta material.

Det är omöjligt att här gå in på de otaliga detaljer som noga penetrerades och diskuterades inför domstolen och som redovisas i domarens summering. Det må vara nog sagt att domare Gray - så långt jag kan bedöma på goda grunder - fann försvarets argumentering tillfredsställande i huvudpunkterna. Irvings oavlåtliga tendens är att vrida och vända på källmaterialet, ofta bortom sannolikhetens gränser, för att framställa Hitler i en gynnsam dager och framför allt för att fria honom från att ha varit en antisemitisk folkmördare. I den argumenteringen ingår också förnekelsen av Förintelsen. Irving förnekar inte att tyskarna tog livet av otaliga civila och krigsfångar på östfronten under andra världskriget. Men han förnekar i sina senare böcker att det fanns en genomtänkt nazistisk plan att förinta alla Europas judar och att denna plan systematiskt genomfördes, t ex genom avrättningar i gaskamrar och liknande. Det källmaterial som med överväldigande styrka talar i motsatt riktning vill han på olika sätt bortförklara. Domaren fann också att Irvings samröre med olika neonazistiska grupper gör det osannolikt att hans tolkningar tillkommit i annat syfte än att förringa nazismens skuld och finna ursäkter för Hitler.

På några punkter fann Gray Lipstadts beskyllningar felaktiga eller obevisade. De handlar om Irvings beröring med Goebbelsdagböckerna, om hans planerade deltagande i en antisemitisk konferens i Stockholm 1992 och om att han skulle ha haft ett självporträtt av Hitler hängande över sitt skrivbord. Dessa punkter ansågs dock alltför betydelselösa för att rubba det allmänna omdömet att försvaret lyckats beslå Irving med förvanskningar i syfte att framställa Hitler och nazismen i ett bättre ljus än den faktiska historiens.

De flesta kommentatorer har hälsat domare Grays utslag med tillfredsställelse. Några invändningar har dock rests i debatten. Det har framhållits att Irving inte vinklat sina tolkningar mer än många andra historiker med ideologisk dagordning. Detta är säkert riktigt men förbiser det faktum att somliga ideologiska dagordningar väcker större avsky än andra. Feministisk historieförfalskning är t ex visserligen betydligt vanligare förekommande än neonazistisk, men inte på långt när lika moraliskt upprörande. Indignationen mot Irving handlar inte bara om hans svagheter som historiker utan framför allt om hans tendens att rehabilitera just nazismen.

Det är sant att andra historiker arbetat för att förringa kommunismens förbrytelser och att detta knappast är mer försvarligt, inte heller ur moralisk synpunkt. Men detta utgör i sig inte någon ursäkt för Irving. Det är också sant att det finns en riktning inom modern historieskrivning som i postmodernistisk anda förnekar att det alls finns några historiska fakta eller någon historisk verklighet. Ser man saken så blir Irvings version bara en "berättelse" bland andra "berättelser", varken sannare eller mindre sann än de, bara annorlunda. Skulle detta vara riktigt är det domslut som drabbade Irving givetvis oriktigt. Men i så fall är också alla andra domslut oriktiga. Domstolar tar alltid ställning till något som hänt i det förflutna, vare sig nu ett nära förflutet eller ett sådant som ligger längre bort. Skulle den postmodernistiska synen vara riktig är alla domstolsutslag lika ogrundade.

Vad som måste fasthållas är innebörden av domen i Irvingsaken. Den lägger ingen munkavle på Irving. Tvärtom - den hindrar hans försök att lägga munkvale på Lipstadt. Processen handlade inte om Irvings yttrandefrihet utan om Lipstadts, varvid Lipstadt till domstolens belåtenhet hävdade sin rätt att säga det hon sagt genom hänvisning till att det varit sant och ägt ett legitimt allmänt intresse.

David Irving är fortfarande en betydande historiker. Ingen som på allvar vill sätta sig in i nazierans historia kan låta bli att läsa hans böcker. Men den som i fortsättningen gör det äger i The Irving Judgement ett korrektiv. I synnerhet den som läser Irvings senare böcker bör göra det med detta motgift nära till hands.

Svante Nordin

Website fact: The stamina of the defence team in the Lipstadt libel action was aided by a six million dollar slushfund provided by Steven Spielberg, Edgar J Bronfman, and the American Jewish Committee, which enabled them to pay 21 lawyers and "experts". A million pound lollipop was figuratively brandished from the defence lawyers' table throughout the trial, and all those who behaved got a lick at it; their experts like the "scholars" Prof. Evans, Prof. Longerich and others were paid up to £125,000 each (on top of the academic salaries they continued to draw) to testify as they did. Nobody was paying for Mr Irving. His witnesses testified without payment, from conviction. [Help!]