Alphabetical site index (text)  | |
 Stockholm, Tuesday, May 28, 2002 [some images added by this website]
Click for enlargement
Med boken "Lying about Hitler" vill Evans visa hur vi ska kunna skilja mellan sanning och lögn i historien. När den nu ges ut i Storbritannien hotar Irving att stämma Evans förlag.
- Han kan stämma hur mycket han vill. Det kommer inte att gå bättre den här gången än senast. Evans ler och viftar triumferande med korrekturbunten. Med senast menar han när Irving stämde den amerikanska forskaren Deborah Lipstadt och Penguin Books för förtal därför att hon kallat honom för "en av de farligaste Förintelseförnekarna" i en bok publicerad i Storbritannien. Där ger lagen den påstått förtalade ovanligt stora fördelar. Men Lipstadt och förlaget vann processen sedan Irving beslagits med att förfalska eller förvränga sina källor. Irving dömdes därtill att betala en del av motpartens rättegångskostnader, flera miljoner kronor. Richard Evans ställde upp som vittne på Lipstadts sida trots att många menade att frågor om historisk sanning inte skall avgöras av en domstol. - Man skall skilja på olika typer av rättegångar. I brottmål skall man fastslå skuld "bortom rimligt tvivel". Det är ett högt beviskrav. Men det här var ett civilmål och då får förhandlingarna en annan karaktär. Det blir mera en fråga om vem som har "mest rätt". Alltså ungefär som i en debatt mellan historiker. Och vi hade hur mycket tid som helst, både till förberedelserna och förhandlingarna. Rättegången pågick i över två månader i början av 2000. Vid ett tillfälle ägnade vi fyra timmar åt att diskutera var skiljetecknet punkt skulle placeras i ett dokument. Det är inte ofta en historiker får möjlighet att breda ut sig så, säger han.
Jag frågar om historikerna håller på att få en ny roll numera, när de allt oftare uppträder i utredningar, kommissioner och rättegångar. Det finns akademiska puritaner som menar att sådant leder till att historikerna överger de inomvetenskapliga frågeställningarna och blir alltför styrda av vad politiker och andra beställer. - Efter Nürnbergrättegångarna hamnade frågan om skuld i bakgrunden. Under några decennier sysslade historiker mest med hur saker och ting fungerade i det förflutna. Nu har skuldfrågorna blivit aktuella igen och då skall inte historikerna vika undan. Men de får inte gå med på några inskränkningar. Självfallet måste de ha total kontroll över sitt arbete. Och de skall inte ställa upp om de inte har fri tillgång till allt källmaterial, menar Evans.
- Visst måste det finnas ett stort utrymme för olika tolkningar av historien, men det finns också gränser. Vi vet att det skrivs historia där tolkningen av materialet influeras av exempelvis politiska åsikter. Sådant kan man reda ut inom ramen för en vanlig debatt historiker emellan. Men den som likt Irving medvetet förfalskar källornas innebörd skall inte längre behandlas som en historiker utan som den propagandist han är. Evans förra bok var en uppgörelse med postmodernistisk kunskapsrelativism inom historieforskningen. Förfalskningar och förvrängningar av den typ som Irving ägnat sig åt är ett annat slags hot mot historievetenskapen, som Evans ser den. Båda farorna gör honom upprörd. Det blir inte alls det avspända samtal som jag väntat mig. - Dessbättre har postmodernismen fått ge upp sina anspråk på att vara något slags interdisciplinär överideologi, åtminstone inom det område jag kan överblicka. Där återstår bara en minimal sekt numera. Irving är å sin sida en rasist, en antisemit och en nyfascistisk ideolog. Därför var han tvungen att skapa sig sitt eget källmaterial. Evans rådgivare bland advokaterna märkte tydligen hettan i engagemanget. Inför rättegången föreslog de att han inte skulle se Irving i ögonen. Han struntade i rådet första dagen och blev mycket riktigt så arg att han inte var något bra expertvittne. Sedan såg han aldrig Irving i ögonen mer. Men det finns historiker som menar att Irving hör hemma i kåren, även om han hamnar fel ibland. Det är främst sådana som skrivit uppskattande recensioner och nu inte kan erkänna att de haft fel. Andra har låtit sig imponeras av att Irvings böcker vid en ytlig anblick ger ett solitt intryck med massor av fotnoter som hänvisar till dokument i original. - Men inte en enda mening i någon av hans böcker eller artiklar kan vi lita på. Visst kan en del av dem återge vad som verkligen hände. Men det vet vi inte förrän vi har kontrollerat den källa som anges i fotnoten, säger Evans.
Det kommer knappast att vara sista försöket att placera Irving inom den vetenskapliga anständighetens gräns. Så det lär dröja innan Evans kan gå ner i varv. Lennart Lundmark | |
write to
David Irving |
Richard
Evans har bråttom. Han har just fått
korrektur på den brittiska upplagan av "Lying about
Hitler". Den bygger på hans expertutlåtande i
den rättegång där
Förintelseförnekaren David Irving avslöjades
som lögnare och förfalskare. Boken har varit
tillgänglig i resten av världen i över ett
år, men Irving hotar att stämma dem som ger ut
den i Storbritannien. Därför har flera av de stora
förlagen dragit sig ur. Nu har det lilla,
vänsterinriktade Verso tagit risken.
Jag
träffar honom i British Academys lokaler ett kvarter
från Piccadilly Circus. Hans sammanträde har
varat nästan en timme längre än beräknat
och han verkar irriterad när han kommer. Kanske har han
blivit nedröstad i någon fråga. Han
går lätt framåtböjd och rör sig
lite ryckigt. Man anar en hel del stress bakom
kroppsspråket. Redan innan intervjun börjar
bläddrar han i tidtabellen för att hitta ett
tåg till Cambridge. Han ger mig till en början en
halv timme, men jag lyckas få honom att missa
tåget.
"Lying
about Hitler" inleds med orden: "Detta är en bok om hur
vi kan skilja mellan sanning och lögn i historien."
Evans engagerar sig starkt i försvaret av historia som
en vetenskap där man kan dra hållbara slutsatser
från bevisbara fakta. Han avvisar alla
påståenden om att historiker bara uttrycker sina
egna åsikter om det förflutna. Han vägrar
att acceptera att det skulle finnas ett otal sanningar
beroende på vilket perspektiv man anlägger. Han
ser det också som en central uppgift att avgränsa
det intellektuella territorium inom vilket man kan tala om
legitima meningsskiljaktigheter bland historiker.
Dagen
efter intervjun läser jag senaste numret av Atlantic
Monthly (April 2002). Där skriver Christopher
Hitchens